Folket i Paris verkar ha fått ta för sig att överleva. Ibland tar de för sig även av dig. Ett enkelt exempel bara från skolan är när vår lärare frågar klassen (när vi övar på frågor och svar) "êtes-vous des communistes?" alltså, "är ni kommunister?" Med tanke på att 50% av klassen är av kinesisk härkomst blev det mycket tryckt stämning, men jag tror inte det bara berodde på det, för, är inte detta en lite väl personlig fråga?
Eller när läraren frågar Michael, hennes favoritelev, om han kollar på tjejer på métron.
Även efter att ha känt mig svensk och blyg ett antal gånger när jag blivit tillfrågad diverse personliga saker av kompletta främlingar tog dagens fråga priset. Två män på gatan frågar mig efter kinesiska restauranger i området, med buffé och jag pekar ut två, men säger att jag inte vet om de serverar buffé. Mannen blir besviken över att jag bara känner till två och dessutom inte kan rabbla deras utbud och vräker ur sig "Du har ju ingen koll alls, är du aldrig ute eller?".
Skitidedu, tänkte jag, men som den resignerade svenskan jag är ler jag istället och säger "je suis desolée" och går.
No comments:
Post a Comment