Parisare och deras rätt till Ditt privatliv!

Folket i Paris verkar ha fått ta för sig att överleva. Ibland tar de för sig även av dig. Ett enkelt exempel bara från skolan är när vår lärare frågar klassen (när vi övar på frågor och svar) "êtes-vous des communistes?" alltså, "är ni kommunister?" Med tanke på att 50% av klassen är av kinesisk härkomst blev det mycket tryckt stämning, men jag tror inte det bara berodde på det, för, är inte detta en lite väl personlig fråga?
Eller när läraren frågar Michael, hennes favoritelev, om han kollar på tjejer på métron.

Även efter att ha känt mig svensk och blyg ett antal gånger när jag blivit tillfrågad diverse personliga saker av kompletta främlingar tog dagens fråga priset. Två män på gatan frågar mig efter kinesiska restauranger i området, med buffé och jag pekar ut två, men säger att jag inte vet om de serverar buffé. Mannen blir besviken över att jag bara känner till två och dessutom inte kan rabbla deras utbud och vräker ur sig "Du har ju ingen koll alls, är du aldrig ute eller?".

Skitidedu, tänkte jag, men som den resignerade svenskan jag är ler jag istället och säger "je suis desolée" och går.

The big 2-1 - NOT

Igår var det d-dagen då jag fyllde år och jag hade en underbar dag, kanske för att jag inte hade några förväntningar men kanske för att det helt enkelt var mycket bra. Kommer att lägga upp bilder om någon dag.

Nu till Velib, Parisarnas stolthet. Det är alltså cyklar som står i stora cykelställ lite varstans som vem som helst med ett Velib- eller Visakort kan hyra för det ynka priset av 1 Euro för en halvtimme. Jag har varit sugen länge, jag älskar att cykla och idag (nej inatt) när jag gick hem från en fest och började tänka på att Pappa skulle blivit förkrossad om han visste att jag gick ensam, halv tre på Paris boulevarder kändes det som det rätta tilfället.

Det jag inte räknade med var att cyklarna var i kasst skick, (de 3 första jag tog hade inte ens kedjor och den jag fick tag i hade sadeln i höjd för en 10-åring) och att man måste ha 150 Euro på kontot för att få hyra en! Lyckligtvis hade jag 150 pix på kortet men ändå, det gör ju helt plötsligt att alla inte alls kan hyra en cykel.

Hem kom jag och Pappa kan sova gott om nätterna, för Paris är stort, stort, stort och nog för att det är vackert, vill jag inte vandra ensam i timmar längs gatorna.

Nu är det hög tid för mig att sova, men jag avslutar med en bild av les velos!

Mat inte bomber i Paris

I veckan mailade jag Food Not Bombs Paris och undrade om man kunde få vara med o hjälpa till. Visst sa dom, ring oss så möts vi på lördag. Ju närmre lördag kom ju mindre ville jag, jag var tvungen att ringa på franska och träffa ett gäng okända franska människor och fast jag egenligen visste att det skulle bli bra var det med viss tvekan jag ringde. Men ringde gjorde jag och en halvtimme efter utsatt tid (Parisare verkar alltid vara sena) träffade jag Stephane och dom andra från FNB-Paris.

Förmodligen tyckte dom att jag var jättetrög eftersom jag blev lite nervös och blyg och mest kunde få fram saker som "Jag kan göra" o peka på en morot eller "var?" o peka på en kastrull. I vilket fall var vi på en marknad och fick överblivna grönsaker (vi fick mycket!) och sen gick vi till en lokal och lagade maten.

Jag glömmer mellan gångerna jag träffar bara fransktalande vilket extremt dåligt självförtroende man får av att inte kunna språk. Man känner sig så himla korkad och det går liksom inte att bevisa att man egentligen har en hjärna för allt hänger på språket.

I morgon ska vi dela ut maten till de hemlösa vid Gare du Nord och jag ska försöka prata lite mer. Folket verkade trevligt i alla fall. Det känns bra att vara delaktig i något som faktiskt existerar i den här staden, inte bara i nåt blaha för att träffa andra utbytesstudenter, nu är jag en del av nåt som är på riktigt.

Efter dagens eskapader (mest språkliga) var jag så trött att jag gick hem o gjorde middag o kollade på TV på datorn och jag är efter 2 skålar (jepp, man dricker kaffe i skål här) är jag fortfarande smått hjärndöd. Jag har pratat med Lina i en halvtimme på telefon, det var välbehövligt, och även om jag saknar mitt fina höstgäng (ni vet vilka ni är) oändligt är jag ändå glad att vara här.

Klart slut varulvstjut